30 oktober 2018

Till dig

Hon skrev till mig i ett brev; hon frågade om jag har skrivit något på sistone. Jag vill skriva något. Något ärligt och äkta. Något viktigt, något som får någon att känna något. Något som får mig att förstå. Men för att göra det så måste jag plocka bort alla täckmantlar och allt väsen. Och bara skriva om det jag vet, om det jag känner.
Det är inga stora ord eller känslor, det är inget nytt, inte heller något lånat. Bara det här gamla som kommer på besök om och om igen. Det blå. Det som har kvävt mig varje oktober i tre, fyra år nu. Det knackar inte ens på, stiger bara in utan förvarning och proklamerar rätten till allt det ser. Att måla, att se solen, att prata med mina vänner, att duscha, att läsa böcker jag annars längtar efter. Den plockar, nej sliter, alla de sakerna ifrån mig en efter en tills jag sitter kvar med några få. Enstaka låtar som spelas om och om igen, sent in på natten. Tidigt innan solen har gått upp. Samtal från dig som inte ger upp även om jag gör det. Promenader som upprepar sig själva. Måndag och tisdag till vänster och sen höger vid elljusspåret. Onsdag och torsdag höger och runt Djulö. Ångestdämpande efter ångestdämpande. Morgon och kväll - kväll och morgon. Efter en mardröm, när jag steker champinjoner, innan jag målar mina naglar, i mitten av det här blogginlägget.

Allt jag skriver och berättar, det är inte nytt. Det är sen gammalt. Det är en känsla präglad i alltför många blogginlägg, men inte så pass många inlägg att det faktiskt präglar verkligheten. Samma princip gäller för mina bra dagar. För dagarna när jag skrattar och spelar piano. För kvällarna när molnen är rosa och teet skållhett. Till en ny medicinering som förhoppningsvis fungerar. Till alla vänner som hör av sig, som går ett extra varv runt mig. Till lovsång efter lovsång, löfte efter löfte. Till hoppet som inte går att ransonera bort. Till hoppet. Till dig.