17 augusti 2018

Jag vässade alla mina blyertspennor


Jag vässade alla mina blyertspennor idag. Satte mig stilla ned och såg på när träet sakta skavdes bort från varenda en av dem. För varje penna som byter skepnad följer jag med den. Följer kringlorna som sakta faller mot bordet med blicken. Lyssnar inte på någon musik, pratar inte med någon. Kringlan bryts mitt itu när den landar på ytan, och jag går sönder med den. Skulle inte vara såhär, skulle inte bli såhär, skulle vara starkare än så. Jag fortsätter att vässa. Skaver bort varje millimeter av hat och ilska, inte för att den inte får vara där - utan för att jag är så trött på den. Så trött på att se bilder av det förflutna, så trött på att höra mig själv säga saker som inte är sant.

Går igenom bilder. Scrollar förbi månad efter månad, letar efter något tecken. En signal. En varningslampa. Något som tyder på att det tidigare har varit värre än det är just nu. Egentligen vet jag, egentligen har jag full koll på att det har varit mycket, mycket värre än vad det är just nu - men hjärtat och hjärnan är i en så stor konflikt att den sanningen inte kan bottna sig i mig. Svallvågen kom idag, kom igen. Efter allt som jag har varit, gjort, sett. Efter allt som jag har sörjt och hatat. Svallvågen sköljer bort all form för realistiskt tänkande, och den gör så fruktansvärt ont. När man upplever något som gör så ont kan man inte fokusera på något annat än smärtan som man just nu känner, allt annat blockeras. Så jag fortsätter att scrolla igenom fem år av bilder. Kommer till den mörkaste tiden, där jag tänkte på allt ont som kunde hända mig, som jag kunde skapa mig, v a r j e  d a g. Och till min förvåning så ser jag, jag ser okej ut. Kanske varningslamporna inte syns trots allt.