30 oktober 2018

Till dig

Hon skrev till mig i ett brev; hon frågade om jag har skrivit något på sistone. Jag vill skriva något. Något ärligt och äkta. Något viktigt, något som får någon att känna något. Något som får mig att förstå. Men för att göra det så måste jag plocka bort alla täckmantlar och allt väsen. Och bara skriva om det jag vet, om det jag känner.
Det är inga stora ord eller känslor, det är inget nytt, inte heller något lånat. Bara det här gamla som kommer på besök om och om igen. Det blå. Det som har kvävt mig varje oktober i tre, fyra år nu. Det knackar inte ens på, stiger bara in utan förvarning och proklamerar rätten till allt det ser. Att måla, att se solen, att prata med mina vänner, att duscha, att läsa böcker jag annars längtar efter. Den plockar, nej sliter, alla de sakerna ifrån mig en efter en tills jag sitter kvar med några få. Enstaka låtar som spelas om och om igen, sent in på natten. Tidigt innan solen har gått upp. Samtal från dig som inte ger upp även om jag gör det. Promenader som upprepar sig själva. Måndag och tisdag till vänster och sen höger vid elljusspåret. Onsdag och torsdag höger och runt Djulö. Ångestdämpande efter ångestdämpande. Morgon och kväll - kväll och morgon. Efter en mardröm, när jag steker champinjoner, innan jag målar mina naglar, i mitten av det här blogginlägget.

Allt jag skriver och berättar, det är inte nytt. Det är sen gammalt. Det är en känsla präglad i alltför många blogginlägg, men inte så pass många inlägg att det faktiskt präglar verkligheten. Samma princip gäller för mina bra dagar. För dagarna när jag skrattar och spelar piano. För kvällarna när molnen är rosa och teet skållhett. Till en ny medicinering som förhoppningsvis fungerar. Till alla vänner som hör av sig, som går ett extra varv runt mig. Till lovsång efter lovsång, löfte efter löfte. Till hoppet som inte går att ransonera bort. Till hoppet. Till dig.

17 augusti 2018

Jag vässade alla mina blyertspennor


Jag vässade alla mina blyertspennor idag. Satte mig stilla ned och såg på när träet sakta skavdes bort från varenda en av dem. För varje penna som byter skepnad följer jag med den. Följer kringlorna som sakta faller mot bordet med blicken. Lyssnar inte på någon musik, pratar inte med någon. Kringlan bryts mitt itu när den landar på ytan, och jag går sönder med den. Skulle inte vara såhär, skulle inte bli såhär, skulle vara starkare än så. Jag fortsätter att vässa. Skaver bort varje millimeter av hat och ilska, inte för att den inte får vara där - utan för att jag är så trött på den. Så trött på att se bilder av det förflutna, så trött på att höra mig själv säga saker som inte är sant.

Går igenom bilder. Scrollar förbi månad efter månad, letar efter något tecken. En signal. En varningslampa. Något som tyder på att det tidigare har varit värre än det är just nu. Egentligen vet jag, egentligen har jag full koll på att det har varit mycket, mycket värre än vad det är just nu - men hjärtat och hjärnan är i en så stor konflikt att den sanningen inte kan bottna sig i mig. Svallvågen kom idag, kom igen. Efter allt som jag har varit, gjort, sett. Efter allt som jag har sörjt och hatat. Svallvågen sköljer bort all form för realistiskt tänkande, och den gör så fruktansvärt ont. När man upplever något som gör så ont kan man inte fokusera på något annat än smärtan som man just nu känner, allt annat blockeras. Så jag fortsätter att scrolla igenom fem år av bilder. Kommer till den mörkaste tiden, där jag tänkte på allt ont som kunde hända mig, som jag kunde skapa mig, v a r j e  d a g. Och till min förvåning så ser jag, jag ser okej ut. Kanske varningslamporna inte syns trots allt.

2 juni 2018

När jag säger att jag saknar dig

Hej där, det var längesen. Jag saknar dig. Jag saknar att fylla ut alla utrymmen, placera blommor i varje hörn, måla upp nya väggar. Jag saknar det du och jag gjorde tillsammans under alla dessa år. Och även om det inte är slut så står du här och ekar tom sedan den 26e november. Det är inte det att jag inte har försökt, tro mig - jag har försökt tills fingrarna gör ont. Det är bara det att jag har svårt att veta vem jag är nuförtiden.

Jag försöker verkligen lösa den här ekvationen, den där jag är både frågan och lösningen. I nitton månader så gick jag runt med tron om att jag aldrig skulle finnas med i lösningen, men nu är jag här. Varenda plågsam natt slungade in mig i tron om att allt var slutet, allt var slutet för mig. Jag var redan slut, jag hade gett allt och det fanns ingenting kvar. Men idag är det lördag och jag är 152 dagar fri från antidepressiva och det finns någonting kvar. I alla hörn av mig själv där jag ställt undan blommor och målat upp nya väggar så hittar jag spår av m i g. Jag hittar glädje, kärlek, förtröstan, tillit och god sömn. Jag hittar acceptans, tacksamhet och dans.
Då och då ser jag mig själv sitta i ett av de där mörka hörnen som jag helst inte vill prata om just nu, men jag ser också allt som finns omkring den hopkrupna skuggan. Jag ser dig, du som alltid finns där för att hjälpa mig att andas. Jag ser dig, du som pratat med mig långt in på nätterna om vilken färg vi tänker på idag. Jag ser dig, du som står ut med mig år efter år oavsett hur mycket jag går sönder. Och så ser jag mig själv i allt det här. Jag ser en ny människa som reser sig, med tafatta modiga steg, för att leva.

Hej där, det var längesen. Jag saknar dig. Men det jag egentligen menar när jag säger att jag saknar dig, är nog att jag saknar mig själv. Och just nu håller jag på att kommat tillbaks till mig själv. Jag håller på att erövra mig själv. Hoppas att du kan se det, och hoppas att vi kan ses i framtiden på nya villkor.
SparaSparaSparaSpara