2 juni 2018

När jag säger att jag saknar dig

Hej där, det var längesen. Jag saknar dig. Jag saknar att fylla ut alla utrymmen, placera blommor i varje hörn, måla upp nya väggar. Jag saknar det du och jag gjorde tillsammans under alla dessa år. Och även om det inte är slut så står du här och ekar tom sedan den 26e november. Det är inte det att jag inte har försökt, tro mig - jag har försökt tills fingrarna gör ont. Det är bara det att jag har svårt att veta vem jag är nuförtiden.

Jag försöker verkligen lösa den här ekvationen, den där jag är både frågan och lösningen. I nitton månader så gick jag runt med tron om att jag aldrig skulle finnas med i lösningen, men nu är jag här. Varenda plågsam natt slungade in mig i tron om att allt var slutet, allt var slutet för mig. Jag var redan slut, jag hade gett allt och det fanns ingenting kvar. Men idag är det lördag och jag är 152 dagar fri från antidepressiva och det finns någonting kvar. I alla hörn av mig själv där jag ställt undan blommor och målat upp nya väggar så hittar jag spår av m i g. Jag hittar glädje, kärlek, förtröstan, tillit och god sömn. Jag hittar acceptans, tacksamhet och dans.
Då och då ser jag mig själv sitta i ett av de där mörka hörnen som jag helst inte vill prata om just nu, men jag ser också allt som finns omkring den hopkrupna skuggan. Jag ser dig, du som alltid finns där för att hjälpa mig att andas. Jag ser dig, du som pratat med mig långt in på nätterna om vilken färg vi tänker på idag. Jag ser dig, du som står ut med mig år efter år oavsett hur mycket jag går sönder. Och så ser jag mig själv i allt det här. Jag ser en ny människa som reser sig, med tafatta modiga steg, för att leva.

Hej där, det var längesen. Jag saknar dig. Men det jag egentligen menar när jag säger att jag saknar dig, är nog att jag saknar mig själv. Och just nu håller jag på att kommat tillbaks till mig själv. Jag håller på att erövra mig själv. Hoppas att du kan se det, och hoppas att vi kan ses i framtiden på nya villkor.
SparaSparaSparaSpara