2 juni 2018

När jag säger att jag saknar dig

Hej där, det var längesen. Jag saknar dig. Jag saknar att fylla ut alla utrymmen, placera blommor i varje hörn, måla upp nya väggar. Jag saknar det du och jag gjorde tillsammans under alla dessa år. Och även om det inte är slut så står du här och ekar tom sedan den 26e november. Det är inte det att jag inte har försökt, tro mig - jag har försökt tills fingrarna gör ont. Det är bara det att jag har svårt att veta vem jag är nuförtiden.

Jag försöker verkligen lösa den här ekvationen, den där jag är både frågan och lösningen. I nitton månader så gick jag runt med tron om att jag aldrig skulle finnas med i lösningen, men nu är jag här. Varenda plågsam natt slungade in mig i tron om att allt var slutet, allt var slutet för mig. Jag var redan slut, jag hade gett allt och det fanns ingenting kvar. Men idag är det lördag och jag är 152 dagar fri från antidepressiva och det finns någonting kvar. I alla hörn av mig själv där jag ställt undan blommor och målat upp nya väggar så hittar jag spår av m i g. Jag hittar glädje, kärlek, förtröstan, tillit och god sömn. Jag hittar acceptans, tacksamhet och dans.
Då och då ser jag mig själv sitta i ett av de där mörka hörnen som jag helst inte vill prata om just nu, men jag ser också allt som finns omkring den hopkrupna skuggan. Jag ser dig, du som alltid finns där för att hjälpa mig att andas. Jag ser dig, du som pratat med mig långt in på nätterna om vilken färg vi tänker på idag. Jag ser dig, du som står ut med mig år efter år oavsett hur mycket jag går sönder. Och så ser jag mig själv i allt det här. Jag ser en ny människa som reser sig, med tafatta modiga steg, för att leva.

Hej där, det var längesen. Jag saknar dig. Men det jag egentligen menar när jag säger att jag saknar dig, är nog att jag saknar mig själv. Och just nu håller jag på att kommat tillbaks till mig själv. Jag håller på att erövra mig själv. Hoppas att du kan se det, och hoppas att vi kan ses i framtiden på nya villkor.
SparaSparaSparaSpara

26 november 2017

Torsdag i november

Det är en torsdagmorgon i November. Jag har just vaknat upp på ett golv invirad i ett täcke och två filtar. Värme, behöver värme. Jag reser mig sakta upp för att gå och tvätta ansiktet, sticker in huvudet i köket och hälsar godmorgon till Sandra som är i fullgång med att koka ägg och tina bröd. 
I ett par timmar sitter och vi och pratar om relationer, viktiga samtal, psykologi och psykisk ohälsa. All snö som dagarna innan hade lagt sig vacker över hela Aneby är som bortblåst. Det enda som finns kvar är en antydan till frost. Vi vid köksfönstret och ser grannen, precis likt dagen innan, som är ute och går med sin hund (hunden kommer alltid några sekunder efter sin matte).
Vi diskar till tonerna av julmusik, även om julen inte finns kvar utomhus så kväver inte det det faktum att vi kvällen innan drack glöggte. Innan jag går beskriver hon promenadstigen som leder in till stan, två gånger eftersom att mitt minne inte är det bästa. Vi kramas och jag börjar marschera in i skogen. Går i jämn takt till Hide and Seek (Blue) av Fatai medans träden sakta börjar sluka all form av dagsljus.
Efter en halvtimma smyger jag ned på nedervåningen i korskyrkan och kramar om Rebecca, Ida, Filippa och Elias som har sin praktik där. Väntar in Eksjö-teamet som också är påväg hit för att äta middag tillsammans med oss. Elias lagade ris med en kycklinggryta på kokosmjölk, svamp, morötter och annat gott.
Efter några timmar och lite dans med Joel och Filippa senare sticker vi till Ica för att köpa fyra olika sorters glass att förtära. Myser i några timmar till innan vi beger oss till Eksjö allihopa för att äta pizza och ha andakt hemma hos teamet. Vi skjuter ihop köksborden, lägger ut alla kartonger och låter hela huset fyllas av skratt och varma ord.
SparaSpara

21 november 2017

När det har gått sex veckor

När det har gått sex veckor sedan du sist hade en bra dag så kommer din själ att vilja ge upp. På den fyrtioandra dagen så kommer det att se så mörkt ut, likgiltigheten kommer att ha slukat dig i en enda tugga och du kommer bara sitta frysande i dess käft. Den kommer att bönfalla dig om att ge vika för smärtan och den kommer att ha så, så ont. Hela du kommer kanske till slut att skrika och gråta i hopp om att det är så du ger upp. Men du gör det inte, du ger inte upp. Inte än.
Och plötsligt, en lördag i november så är du mer vid liv än någonsin. Precis när det såg ut som om du skulle drunkna kom den sjunde vågen och lyfte dig upp till kusten. Det hände för tre dagar sedan, den artonde, och jag vill väl mest låta det här vara en stämpel för mig själv. Att om det så bara var den lördagen så var det ändå den. Kvällen innan hade jag och Lina ( där är Lina, hej!) varit iväg i Linköping för att gå på Oskar Linnros konsert. Vi började kvällen med att sätta oss på uteserveringen (ja! ute!!) av ett crêpes-ställe för att dela på två av dem godaste crêpesen jag har smakat, och jag underdriver nog när jag säger det.
På lördag vaknade jag upp till ett snöklätt småland, vilket var väldigt fint faktiskt. Jag, Jennifer, Sandra och Lina träffades hemma hos de två sistnämnda för att fördriva tid innan vi skulle bege oss till Sävsjö för att spendera eftermiddagen på en afternoon tea för kvinnor.
Väl där drack vi julte och lyssnade på julmusik, vilket jag tror mig är sen gammalt okej när det faktiskt är snö ute? (Vet dock inte om samma princip gäller när det snöar i mars, ska undersöka den saken). Sandra plockade även fram sina julkolor (hur svärmorsdröm e hon inte!!!). Där satt vi och pratade om möjligheterna vi har som människor, sexualitet, livsbeslut och gamla bortglömda instagramkonton. Det var fint.
Efter fyrtio minuter ringde Linas mobil och vi rusade ramlade fumlade nedför trappen och lämnade alla koppar på bordet för att bege oss med Mariah (som bor här i Aneby och skulle vittna på tillställningen) till Sävsjö.

Det är lite lustigt hur man kopplar ihop vissa känslor. Som snön som faller utanför bilrutan: efter ett tag ser den oroligt lik ut den sprakande brasan som jag kan sitta framför i timmar. Två helt olika saker som plötsligt blir svåra att urskilja. Lite som när man inte vet sitt eget värde och tar is när man egentligen förtjänar eld. Nästan.
Och sedan: Sävjö! Och te! Snittar! Fudge! Och gamla tanter! Lite av allt som provisoriskt kan läka själen på en och samma gång, väldigt bra koncept. Efter två timmar fick jag krypa upp i ett hörn då min ångest valde tillfället att krypa in i mig. Jag omfamnar ångesten, ångesten omfamnar mig, om och om igen. Några ångestdämpande, tårar och en biltur senare var vi tillbaka i casa Sandra y Lina.
Där satte vi oss ned alla fem för att avsluta kvällen med pumpapaj, kopp om kopp med te och helt samtal. Någonstans där, mitt i mellanrummet mellan livsvilja och livlöshet så fick jag själv gå in - helt oberoende av både viljan och oviljan. Och jag fick en så fruktansvärt vacker kväll. Jag fick för några timmar sätta min ångest och smärta i skam för vad den gör emot mig, fick visa den att när jag lever så lever jag.

Att sedan tacka livet för att jag orkade promenera sista biten hem, tacka armarna för att de orkade att bädda sängen och borsta tänderna, tacka kroppen för att den orkade ta trappan ned för att göra kvällsmat. Att tacka livet för att jag ändå för en kväll älskade mig själv så radikalt att jag gjorde de mest banala och livsnödvändiga sakerna. Det är inget min mamma kommer skryta över med sina jobbarkompisar. När de berättar om deras döttrar som har tagit sin in på någon högt kvalificerad högskola så kommer inte min mamma stolt att kontra med "men min Hanna, HON borstade tänderna igår, och jag tror att jag hörde en antydan till att hon vek sin tvätt också!! Den du". Mitt liv kanske aldrig kommer att bli som jag en gång föreställde mig, men jag lever och jag låter alla de minsta av segrarna få prägla ett testamente. Ett testamente på att jag är här, jag har varit här och jag kommer att vara kvar här.

13 november 2017

Ur min anteckningsbok del 17

Det depressionen gör är att den flyttar Guden ut ur kroppen. Tar upp alla rum, alla våningsplan och möblerar om så att jag tillslut tror att det inte finns plats kvar för någonting annat. Tills läckan i badrummet brister och gasläckan i köket fattar eld. Tills kroppen inte längre minns att det en gång i tiden fanns plats för något annat än katastrofer. Tills alla väggar är till ska utav alla bränder, tills hela kroppen är en brottsplats. Och jag skriker "kom inte närmre, jag vet inte när nästa brand startar". Så människorna stannar utanför, vågar inte ifrågasätta den skrikande flickan. Kan inte låta dem tända ljuset, finns inte plats här längre för ljus, minns inte hur man uttalar ordet "ljus". Det smakar bittert i min mun och jag spottar ut det i högen av alla andra ord som inte längre får plats i min kropp.

5 november 2017

Porträtt / P. Joelsson

Philip Joelsson
Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II
SparaSpara

4 november 2017

Lördagslista

Lördag fastän det känns som söndag, fast egentligen har hela den här höstlovs veckan känts som en enda utdragen lång söndag. En söndagförmiddag för att vara mer specifik. När man bara väntar på att den spontana överraskande glädjen ska knacka på eller den totalt förlamande ångesten. Men jag har haft ett lov åtminstone (tänkte skriva "ett bra lov" när jag insåg att jag bara ville skriva det för sakens skull, när det egentligen inte reflekterar verkligheten alls. Men ett lov har jag haft).
Jag lyssnar: just nu på min höstspellista, vilket är nummer fem sedan 2012. Musik som jag har ägnat mer tid åt i dit sista är Coldplays gamla album, Noah Gundersen, instrumental lovsång (ping tack Paulina för listan!!), Tash Sultana och Den du elsker av Marie Hognestad.
Jag läser: Gud i tyst läge av Pete Greig, förmodligen det mest givande jag läst på år. Även Just Kids av Patti Smith, Ödehuset av William Paul Young och Roxanne Gays I vilt tillstånd. Läser också en del kurslitteratur som för närvarande inte är så hejdundrandes exotisk eller spännande.
Jag tittar: Just nu när jag är ledig så kollar jag om New Girl, för kanske fjärde (? ??) gången och faller i en djup förälskelse gång på gång. Har även kollat på To the Bone + I, Daniel Blake i veckan. Ska se en sista film ifrån min watchlist nu ikväll innan jag åker tillbaks till Rally och pausar ifrån film- och serietittande.
Jag funderar: På hur den kommande veckan kommer att fungera, om jag kommer få den att fungera, hur jag ska lyckas vara mer ensam (när man delar boende med 27 andra människor). Har också börjat fundera på framtiden för första gången på fyra år, jag har liksom alltid haft bibelskole-planen som kom efter gymnasiet, men börjar inse nu att jag inte har någon plan efter det. Antingen är det jättepositivt eller raka motsatsen. Hoppas på det förstnämnda.
Jag känner: Mig just nu för tillfället väldigt, väldigt liten. Glömsk. Förvirrad, ledsen och besviken. Med betoning på de sistnämnda. Jag har inte satt upp stora gigantiska megaförväntningar på livet just nu, men det hade vart fint med lite medvind. Men jag känner mig också fin och bekväm i mina nya bågar.
Jag hoppas: Hoppas, ber, ger allt jag har för att sätta min tilltro på att den nya medicinen som jag börjat med ska fungera, den måste fungera. Jag hoppas även på sol, på dimmiga morgnar, ljumma kvällar, brutala sanningar, billiga clementiner och äkta hjärtan. Och inte minst att mina växter nere på skolan ska ha överlevt veckan. 

24 oktober 2017

Ur min anteckningsbok del 16

Sitter på badrumsgolvet och tänker över det hela, tänker på hela året som gått. Flashbacks. Om och om och om igen, torterar mitt minne och får nostalgin att verka som en god vän. Insisterar på att det var bättre förr. Insisterar på att det var värre förr. Blundar och försvinner ett tag, minnet plockar upp fragment som jag inte ens mindes fanns. Vrider och vänder på dem en stund som om de vore gamla polaroider, så lätta att riva itu. Öppnar ögonen och inser att jag har hållit andan hela den här tiden. Det gör inget egentligen, kroppen klarar av att hålla andan i upp till sex minuter.
Plockar upp min mobil och bläddrar igenom alla bilder jag någonsin tagit. Kollrar bort det jag inte vill minnas, raderar bild efter bild. Råkar hamna på en bild där jag ser en flicka som gråter. Det är bara hon med på bilden och hon sitter på en brygga så det kan inte vara någon annan än henne som tog bilden. Ändå kan jag inte förstå att det är jag. Säger till henne att hon har pratat för högt, att det är min tur att prata nu. Att det är min tur nu att säga mitt, att det är min tur att ge liv till alla meningar jag har struntat i. Det är min tur att leva nu.
SparaSpara

23 oktober 2017

Jag ska fortfarande skapa liv

Klockan är 06:41 när hon kliver in i rummet. Jag sitter på golvet framför spegeln, plattången vilandes framför mina fötter bredvid den stora monsteran. Sitter med benen i kors, omfamnar mig själv. Hon ler när hon ser mig och jag skiner upp som ett litet barn. "Jag tog mig upp idag", säger jag medan ansiktet spricker upp i ett nervkittlande leende. Hon ger ifrån sig ett glädjetjut, hon berättar hur stolt hon är över mig och på något sätt är den här stunden, just den här stunden, en av dem största segrarna som har skrivits i alla historieböcker. 

För en morgon, om det så bara är idag, så har inte kyrkogården någon plats i mina lungor. Den håller mig inte gisslan i sängen, i mörkret. Idag är jag starkare än den. Och inte idag, idag ska inte varje utandning präglas av förmultnad död och aska. Det ska inte längre vara nattsvart mörker. Inte idag, och om det så bara är för en dag så är jag så otroligt lycklig över att jag får just den här dagen - den här morgonen. Jag begär inte mycket mer. En hoppfull stund, en strimma ljus, en glimt av himmelen på jorden in i kyrkogården, tar in det till min skelettförsjunkna stad som jag villa kalla för kropp och jag ska skriva dagens ljus över alla stenar. 

Jag ska skriva så många dikter,
jag ska rista in dem alla på varenda sten jag passerar. 
Jag ska komponera så många sånger,
jag vet inte hur man gör men jag ska hitta någon som kan det och jag ska spela dem om och om igen. 
Jag ska skulptera och forma tills knogarna blöder,
tills det är den enda färgen jag kan använda. 
Jag ska riva loss alla vissna rankor av klängväxter
och jag ska skrika tills alla fåglar vaknar upp ur sin vinterdvala. 
Jag ska skapa liv, om det så fick kosta att jag nästan miste ett;

så ska jag fortfarande skapa liv.
SparaSpara

22 oktober 2017

Porträtt / K. Kristensson

Karl Kristensson Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II

21 oktober 2017

Hej, lördag!


Foto: Oskar Fust / Red + Illustrering: jag 
Och hej, sömnlöshet! I snart två veckor nu så har jag somnat omkring fem timmar senare än vad jag vanligtvis brukar, vilket är så galet provocerande. Inte förens för två dagar sedan insåg jag att detta var en ordagrann biverkan på en nedtrappning i medicin som jag går igenom just nu. Härligt. Finns inget jag kan göra. 

Så istället sitter jag vaken under vargtimmarna och överväger livet gång på gång. Sitter med det i mina händer, likt vatten, och försöker att fokusera på att det faktiskt finns i mina händer. Andas inte för hastigt, och gör inga plötsliga rörelser - allt för att inte gå miste om det lilla liv jag har. Så jag målar naglarna även fast klockan är elva, jag skriver mobilanteckning efter mobilanteckning på alla idéer jag har; konstverk, illustrationer, blogginlägg, pastarecept, bibelord som jag vill meditera över

Jag minns min pappas ord till mig när jag var sjutton. Låter mina ögonglober omslutas av mina ögonlock, tiltar huvudet från sida till sida och nynnar på orden. "Vad gör det egentligen om du missar den här nattens sömn? På riktigt? Att du missar en dag i skolan?". Stannar upp med huvudet vid vänster axel och släpper sedan all form av styrka och behärskning och låter huvudet drastiskt falla ned emot bröstet. Jag vet, nu gör jag det faktiskt, att det inte gör någonting om jag missar den här nattens sömn - men hela grejen, hela konceptet är så oumbärligt och paradoxalt bara. Jag är utbränd. Det enda jag faktiskt ska ha kraft till är sömnen. Jag nämnde det för min psykolog en gång och hon log ett av sina femhundra sneda leenden och svarade "Men Hanna, du förstår väl att akten av att sova i sig kräver styrka det med? Det är helt naturligt att du är för trött för att sova". Den meningen var befriande och  ännu mer provocerande. En uppgivenhet la sig över mina axlar när hon sa det. Kan jag inte ens få det? Inte ens ett frikort till sömnen? Tydligen inte.

Men eftersom att min blogg är mitt utrymme där jag får chansen att ifrågasätta mig själv innan jag skriver något och bilda nya tankar ur de som redan finns, så tänker jag ändå att precis som jag nämnt innan så vinner jag så länge jag andas. Och en dag ska jag nog få sova. Jag vinner nu, inatt, i sömnlösheten och i det blåa, men jag vinner också i framtiden där min sömnmedicin inte slås ut av min utmattning och där jag en dag kanske inte ens behöver medicinsk hjälp för att få en rik sömn. Amen.

20 oktober 2017

Porträtt / E. Blombäck

Emelie Blombäck
Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II

19 oktober 2017

10 torsdagsfrågor

När vaknade du imorse?
Vid 04:48, omkring 08 och 11:32.

Vad var det första du tänkte när du vaknade?

Vad är klockan? Spelar datorn fortfarande musik? Vart är jag idag? Är jag i mig själv eller har jag tappat bort mig själv under nattens fasor? (Det eskalerar kvickt på morgonen).

Har du ringt någon eller någon dig idag, vem och vad sa ni? 

Jessica och Simon. Samtalet med Simon var mer av en medlarhandling för att få honom i samtal med en annan. Jessica, Julia och jag pratade om tillvaron och helgen. Och dofter. Samtalet började såhär:


"Hej det är Hanna"
"Hej Hanna, det är vi!! Julia och Jessica"
"hEEJ!!"
"Stör vi?"
"Nejdå jag sitter i handfatet"
Vilket humör är du på? 
Känner mig på vakt, ligger och balanserar emellan rädd och hoppfylld. Lutar mer åt det ena än det andra. Och sedan så lutar det åt andra hållet. Så jag håller mig på vakt. Måste vara rädd om mig själv.

Har du ont någonstans? 

Axlarna, knävecken och lite i ögonen

Vilken var den första låten du satte på idag? 
Below My Feet av Mumford & Sons

Vad gjorde du för exakt en vecka sen, vid den här tidpunkten? 

Jag var på Liljeholmen, vi hade varit iväg på lite lägerbål för att sedan pressa ihop oss 9 man i en säng och se på bonde söker fru (totalvärt). Sedan låg Filippa, Toftgård, Julia och jag kvar i sängen och pratade om drömmar. Vid den här tidpunkten exakt så vill jag gissa att Filippa och jag låg bredvid varandra hand i hand och somnade.
När fotade du något senast och vad var det?
Självporträtt / igår.

Har du gjort av med pengar idag, på vad?

Ya, satt och funderade på när jag skulle använda ett presentkort jag fått i studentpresent och bestämde mig för att idag var rätt tillfälle för det. Guldiga hoops och en gul t-shirt med broderier på.

Vad ska du göra nu?

Sova. Godnatt.