5 november 2019

Kom ihåg mig

Kom ihåg mig i november. Minns du mig? Minns du att det inte gjorde lika ont? Minns du att det gjorde precis lika ont? Jag minns kafébesök inne i stan, saffransskorpor och prince vladimir i röda koppar. Jag minns röda löv fotograferade med min samsung. Besök hos min psykolog och tights i 30 denier, för tunna för att klara av novembervindarna.

Jag minns MEP, MER, och GRA. Att gå mellan lektioner, ta med halsduken överallt för att elementen i mediasalarna aldrig blev riktigt varma. Gå till cafeterian innan FRA och swisha den som hade med sig kort. Oatlys chokladdryck och en påse lättsaltade chips. Kanske en ostfralla också. Förmodligen en ostfralla också.

Jag minns den korta promenaden till vändplatsen där mamma kom och hämtade upp mig, orkade aldrig gå längre än så. Folk kanske tyckte att jag verkade lat eller bortskämd. Jag var bara väldigt väldigt ledsen. Väldigt, väldigt, ångestladdad. Jag visste aldrig hur många steg jag kunde ta innan benen vek sig. Oftast grät jag redan på stenen där jag väntade på bilen. Jag kommer ihåg november. Och jag kommer ihåg tystnaden som följde efter den.

4 november 2019

Den senaste veckan (i alfabetisk ordning)

A. Allting
Allting gör inte ont, allting skadar mig inte - men min kropp, mitt jag, beter sig som att det gör det.

B. Bli bra
Bli bra, fokusera på att bli bra ber många mig om. Jag skulle om jag visste hur, tro mig.

C. Chans
Chansen att jag blir bra innan jul känns otroligt låg, men aldrig blir man väl helt bra? Livet fortsätter väl med alla sina misärer. Men kanske bara lite bättre?

D. Dagarna
Dagarna går långsamt fram just nu, sysselsätter mig med saker fram tills att klockan blir fyra. Då räknar jag timmarna, halvtimmarna, minuterna tills att jag får ta min sömnmedicin. Slut för idag.

E. Elcykel
Jag tog den idag, det känns som att det var längesen jag orkade cykla på en gammal hederlig. Men jag orkade cykla till ica och tillbaka. Det var stort. Främst att gå på ica själv-delen.

F. Framtiden
Jag pratade om den med mitt omvårdnadsteam idag, att det är sällan jag blir så ångestladdad och arg som när jag tänker på den. De svarar att det inte kommer vara såhär för evigt. Jag svarar att det har varit såhär halva mitt liv. Det är svårt att se ljuset.

G. Game
Game of Thrones. Har börjat lyssna på soundtracket igen, i listan som varit nästintill orörd sen 2015. Men nu, precis som då, stillar den mig. Stressar inte som musik med ord.

H. Hemma
Har varit här länge nu. I barndomshemma. Inte mitt nya hemma-hem. Det frustrerar mig samtidigt som det är den enda lösningen. Jag saknar att ha mitt hemma. Med en liten kyl, noga utvalda växter och jäskorgar.
I. Inuti
Inuti, i hjärtat eller själen eller bara benmärgen, har något förändrats. Jag hoppas det åtminstone. Jag ser det som bäst när jag är här, i Katrineholm. När jag cyklar förbi gator och kvarter. Ser minnesbilder av mig själv som fjortonåring. Hur jag tänkte hur jag såg ut hur jag kände. Jag är glad att tiden går.

J. Jackan
Den jag har med mig hem är en höstjacka, kanske till och med vår. Det börjar kännas nu.

K. Knapp
Knappen av Martin som jag satt på min röda kånken.

L. Löften
Löften är svårt, när är det ett löfte eller bara något som någon sagt?

M. Morgonluften
Den är så kall, så bitande. Älskar det.

N. Noggrannhet
Noggrann, att vara det hjälper mig just nu. Att fokusera på att laga ett bröd eller en maträtt med full noggrannhet. Stillar ångest, eller kanske mer vilseleder den.

O. Oro
Oro. Vad är klockan, har jag sovit för länge. Har jag missat att ta min medicin idag. Tycker mina vänner fortfarande om mig. Är min lymfkörtel svullen för att jag håller på att blir sjuk eller är det något annat. Tänk om den här panikattacken blir den värsta. Vem är jag om jag inte orkar göra något av det som ger mig mening.

P. På
Jag slår på noise cancelling-hörlurarna även fast det är natt. De små ljuden är ännu en punkt på listan över saker att oroa mig över.

Q.
Quelqu'un m'a dit - Carla Bruni

R. Ro
Får jag just nu av Bon Appétit Mag. Youtubekanalen. Recepten. Kockarna. Bästa jag upptäckt i år.

S. Stormvarning
Heter det senaste teét jag köpte. Kanel och appelsin.

T. Tursam
Jag känner mig väldig tursam och lyckligt lottad som bor i Sverige ändå när det kommer till vård. Den hjälpen jag har fått den sista månaden, den sista veckan, är bortom vad jag förväntat mig.

U. Udon
Udonnudlar. Tänkt på det minst varannan dag. Vill laga något med det. Kimchinudlar. Mm.

V. Vinter
Ser så mycket fram emot det. Till riktig vargavinter med raggsockor och underställ för att gå ut på promenad.

W.
www.hbonordic.com

X.
Försöker kryssa saker att göra min att göra lista för förra veckan. Skriva brev till min brevvän. Börja på en ny bok. Betala hyra.

Y. Yrsel
Så extremt mycket yrsel just nu.

Z.
Ziggy Alberts låt Intentions (22)
Å. Ånger
Jag undrar om jag kommer att känna det. Ånger över något jag själv inte kan styra över. Är det ens rimligt att ångra sig över något sånt?

Ä. Ärligheten
Ärligheten. Önskar att jag hade mer av den när jag var yngre. Om mitt mående. Är glad att jag har det nu. Hoppas jag kan hjälpa unga i min omgivning att vara ärliga. Ärligare.

Ö. Öppnade
Öppnade just upp ett paket som kom på posten från Hanna. Är förundrad hur bra vi fortfarande kan känna varandra även om vi bara hinner ses tre gånger per år numera.

20 april 2019

Något väldigt sent om 2018

Gjorde du något 2018 som du aldrig gjort förut?
Var med och startade en församling, var i Afrika, flyttade in i min första lägenhet (och flyttade totalt 3 gånger), höll en kampanjpredikan


Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med andra år? 
Gladare, definitivt 


Största framgång? 
Klarade av att sommarjobba, människor tog emot Jesus, mitt böneliv förvandlades, läste mer än vad jag gjort något år, gick 10 månader utan antidepressiva

Vilka konserter var du på?
HONNE, Dermot Kennedy, Urban Cone


Vad gjorde du på din födelsedag 2018? 
Jag hade kursveckan på Ralle inför Pionjär, så jag var på lektion, blev uppvaktad med chips och glass på sängen, firad i Bergmansstugan


Vilket datum från 2018 kommer du alltid att minnas? 
10 november 

En mobilanteckning:


Är det något som du saknade 2018 som du vill ha 2019? 
Ett större engagemang i mitt måleri, motION och mer mer Jesus!

En gång du grät? 
När jag fick reda på att mammas cellgifter inte fungerade längre.

Bästa läsupplevelsen?
Alkemisten, Just Kids, Hur du ber och Kvinnan på tåget 


Vilka låtar kommer att påminna dig om 2018?
Allt av HUMAN, Hunger av Florence and the Machine, Guiding Light av Mumford, For Island Fires and Family av Dermot Kennedy, allt av HONNE, Säga mig av STOR, Serching for a feeling av thirdstory, TOOTIMETOOTIMETOOTIME av 1975, Bara skog av Björnstammen, Say Something av Justin Timberlake, Mah’s Joint av Jon Bellion, Hate That You Know Me av Bleachers

Vad önskar du att du hade gjort mer? 
Läst bibeln


Vilka länder besökte du?
Spanien, Marocko, Cypern, Thailand, Danmark och Indien


Vad fick dig att må bra? 
Vänner, bad, skönlitterära böcker, Jesus, lovsång, ljusa dagar, bön, min familj, musik, församlingsplantering, riskakor

Vem saknade du?
Hanna Andrén


Vad är du mest stolt över?
Att jag fick en sundare relation till hur jag mår och vem jag är

Den maträtt du oftast åt? 
Tyvärr: nudlar säkert, och varianter av carbonara

Vad ser du fram emot 2019?
Att berätta om Jesus för människor som inte har hört, vad hösten kommer att bli, bada i sommar 

30 oktober 2018

Till dig

Hon skrev till mig i ett brev; hon frågade om jag har skrivit något på sistone. Jag vill skriva något. Något ärligt och äkta. Något viktigt, något som får någon att känna något. Något som får mig att förstå. Men för att göra det så måste jag plocka bort alla täckmantlar och allt väsen. Och bara skriva om det jag vet, om det jag känner.
Det är inga stora ord eller känslor, det är inget nytt, inte heller något lånat. Bara det här gamla som kommer på besök om och om igen. Det blå. Det som har kvävt mig varje oktober i tre, fyra år nu. Det knackar inte ens på, stiger bara in utan förvarning och proklamerar rätten till allt det ser. Att måla, att se solen, att prata med mina vänner, att duscha, att läsa böcker jag annars längtar efter. Den plockar, nej sliter, alla de sakerna ifrån mig en efter en tills jag sitter kvar med några få. Enstaka låtar som spelas om och om igen, sent in på natten. Tidigt innan solen har gått upp. Samtal från dig som inte ger upp även om jag gör det. Promenader som upprepar sig själva. Måndag och tisdag till vänster och sen höger vid elljusspåret. Onsdag och torsdag höger och runt Djulö. Ångestdämpande efter ångestdämpande. Morgon och kväll - kväll och morgon. Efter en mardröm, när jag steker champinjoner, innan jag målar mina naglar, i mitten av det här blogginlägget.

Allt jag skriver och berättar, det är inte nytt. Det är sen gammalt. Det är en känsla präglad i alltför många blogginlägg, men inte så pass många inlägg att det faktiskt präglar verkligheten. Samma princip gäller för mina bra dagar. För dagarna när jag skrattar och spelar piano. För kvällarna när molnen är rosa och teet skållhett. Till en ny medicinering som förhoppningsvis fungerar. Till alla vänner som hör av sig, som går ett extra varv runt mig. Till lovsång efter lovsång, löfte efter löfte. Till hoppet som inte går att ransonera bort. Till hoppet. Till dig.

17 augusti 2018

Jag vässade alla mina blyertspennor


Jag vässade alla mina blyertspennor idag. Satte mig stilla ned och såg på när träet sakta skavdes bort från varenda en av dem. För varje penna som byter skepnad följer jag med den. Följer kringlorna som sakta faller mot bordet med blicken. Lyssnar inte på någon musik, pratar inte med någon. Kringlan bryts mitt itu när den landar på ytan, och jag går sönder med den. Skulle inte vara såhär, skulle inte bli såhär, skulle vara starkare än så. Jag fortsätter att vässa. Skaver bort varje millimeter av hat och ilska, inte för att den inte får vara där - utan för att jag är så trött på den. Så trött på att se bilder av det förflutna, så trött på att höra mig själv säga saker som inte är sant.

Går igenom bilder. Scrollar förbi månad efter månad, letar efter något tecken. En signal. En varningslampa. Något som tyder på att det tidigare har varit värre än det är just nu. Egentligen vet jag, egentligen har jag full koll på att det har varit mycket, mycket värre än vad det är just nu - men hjärtat och hjärnan är i en så stor konflikt att den sanningen inte kan bottna sig i mig. Svallvågen kom idag, kom igen. Efter allt som jag har varit, gjort, sett. Efter allt som jag har sörjt och hatat. Svallvågen sköljer bort all form för realistiskt tänkande, och den gör så fruktansvärt ont. När man upplever något som gör så ont kan man inte fokusera på något annat än smärtan som man just nu känner, allt annat blockeras. Så jag fortsätter att scrolla igenom fem år av bilder. Kommer till den mörkaste tiden, där jag tänkte på allt ont som kunde hända mig, som jag kunde skapa mig, v a r j e  d a g. Och till min förvåning så ser jag, jag ser okej ut. Kanske varningslamporna inte syns trots allt.

2 juni 2018

När jag säger att jag saknar dig

Hej där, det var längesen. Jag saknar dig. Jag saknar att fylla ut alla utrymmen, placera blommor i varje hörn, måla upp nya väggar. Jag saknar det du och jag gjorde tillsammans under alla dessa år. Och även om det inte är slut så står du här och ekar tom sedan den 26e november. Det är inte det att jag inte har försökt, tro mig - jag har försökt tills fingrarna gör ont. Det är bara det att jag har svårt att veta vem jag är nuförtiden.

Jag försöker verkligen lösa den här ekvationen, den där jag är både frågan och lösningen. I nitton månader så gick jag runt med tron om att jag aldrig skulle finnas med i lösningen, men nu är jag här. Varenda plågsam natt slungade in mig i tron om att allt var slutet, allt var slutet för mig. Jag var redan slut, jag hade gett allt och det fanns ingenting kvar. Men idag är det lördag och jag är 152 dagar fri från antidepressiva och det finns någonting kvar. I alla hörn av mig själv där jag ställt undan blommor och målat upp nya väggar så hittar jag spår av m i g. Jag hittar glädje, kärlek, förtröstan, tillit och god sömn. Jag hittar acceptans, tacksamhet och dans.
Då och då ser jag mig själv sitta i ett av de där mörka hörnen som jag helst inte vill prata om just nu, men jag ser också allt som finns omkring den hopkrupna skuggan. Jag ser dig, du som alltid finns där för att hjälpa mig att andas. Jag ser dig, du som pratat med mig långt in på nätterna om vilken färg vi tänker på idag. Jag ser dig, du som står ut med mig år efter år oavsett hur mycket jag går sönder. Och så ser jag mig själv i allt det här. Jag ser en ny människa som reser sig, med tafatta modiga steg, för att leva.

Hej där, det var längesen. Jag saknar dig. Men det jag egentligen menar när jag säger att jag saknar dig, är nog att jag saknar mig själv. Och just nu håller jag på att kommat tillbaks till mig själv. Jag håller på att erövra mig själv. Hoppas att du kan se det, och hoppas att vi kan ses i framtiden på nya villkor.
SparaSparaSparaSpara

26 november 2017

Torsdag i november

Det är en torsdagmorgon i November. Jag har just vaknat upp på ett golv invirad i ett täcke och två filtar. Värme, behöver värme. Jag reser mig sakta upp för att gå och tvätta ansiktet, sticker in huvudet i köket och hälsar godmorgon till Sandra som är i fullgång med att koka ägg och tina bröd. 
I ett par timmar sitter och vi och pratar om relationer, viktiga samtal, psykologi och psykisk ohälsa. All snö som dagarna innan hade lagt sig vacker över hela Aneby är som bortblåst. Det enda som finns kvar är en antydan till frost. Vi vid köksfönstret och ser grannen, precis likt dagen innan, som är ute och går med sin hund (hunden kommer alltid några sekunder efter sin matte).
Vi diskar till tonerna av julmusik, även om julen inte finns kvar utomhus så kväver inte det det faktum att vi kvällen innan drack glöggte. Innan jag går beskriver hon promenadstigen som leder in till stan, två gånger eftersom att mitt minne inte är det bästa. Vi kramas och jag börjar marschera in i skogen. Går i jämn takt till Hide and Seek (Blue) av Fatai medans träden sakta börjar sluka all form av dagsljus.
Efter en halvtimma smyger jag ned på nedervåningen i korskyrkan och kramar om Rebecca, Ida, Filippa och Elias som har sin praktik där. Väntar in Eksjö-teamet som också är påväg hit för att äta middag tillsammans med oss. Elias lagade ris med en kycklinggryta på kokosmjölk, svamp, morötter och annat gott.
Efter några timmar och lite dans med Joel och Filippa senare sticker vi till Ica för att köpa fyra olika sorters glass att förtära. Myser i några timmar till innan vi beger oss till Eksjö allihopa för att äta pizza och ha andakt hemma hos teamet. Vi skjuter ihop köksborden, lägger ut alla kartonger och låter hela huset fyllas av skratt och varma ord.
SparaSpara

21 november 2017

När det har gått sex veckor

När det har gått sex veckor sedan du sist hade en bra dag så kommer din själ att vilja ge upp. På den fyrtioandra dagen så kommer det att se så mörkt ut, likgiltigheten kommer att ha slukat dig i en enda tugga och du kommer bara sitta frysande i dess käft. Den kommer att bönfalla dig om att ge vika för smärtan och den kommer att ha så, så ont. Hela du kommer kanske till slut att skrika och gråta i hopp om att det är så du ger upp. Men du gör det inte, du ger inte upp. Inte än.
Och plötsligt, en lördag i november så är du mer vid liv än någonsin. Precis när det såg ut som om du skulle drunkna kom den sjunde vågen och lyfte dig upp till kusten. Det hände för tre dagar sedan, den artonde, och jag vill väl mest låta det här vara en stämpel för mig själv. Att om det så bara var den lördagen så var det ändå den. Kvällen innan hade jag och Lina ( där är Lina, hej!) varit iväg i Linköping för att gå på Oskar Linnros konsert. Vi började kvällen med att sätta oss på uteserveringen (ja! ute!!) av ett crêpes-ställe för att dela på två av dem godaste crêpesen jag har smakat, och jag underdriver nog när jag säger det.
På lördag vaknade jag upp till ett snöklätt småland, vilket var väldigt fint faktiskt. Jag, Jennifer, Sandra och Lina träffades hemma hos de två sistnämnda för att fördriva tid innan vi skulle bege oss till Sävsjö för att spendera eftermiddagen på en afternoon tea för kvinnor.
Väl där drack vi julte och lyssnade på julmusik, vilket jag tror mig är sen gammalt okej när det faktiskt är snö ute? (Vet dock inte om samma princip gäller när det snöar i mars, ska undersöka den saken). Sandra plockade även fram sina julkolor (hur svärmorsdröm e hon inte!!!). Där satt vi och pratade om möjligheterna vi har som människor, sexualitet, livsbeslut och gamla bortglömda instagramkonton. Det var fint.
Efter fyrtio minuter ringde Linas mobil och vi rusade ramlade fumlade nedför trappen och lämnade alla koppar på bordet för att bege oss med Mariah (som bor här i Aneby och skulle vittna på tillställningen) till Sävsjö.

Det är lite lustigt hur man kopplar ihop vissa känslor. Som snön som faller utanför bilrutan: efter ett tag ser den oroligt lik ut den sprakande brasan som jag kan sitta framför i timmar. Två helt olika saker som plötsligt blir svåra att urskilja. Lite som när man inte vet sitt eget värde och tar is när man egentligen förtjänar eld. Nästan.
Och sedan: Sävjö! Och te! Snittar! Fudge! Och gamla tanter! Lite av allt som provisoriskt kan läka själen på en och samma gång, väldigt bra koncept. Efter två timmar fick jag krypa upp i ett hörn då min ångest valde tillfället att krypa in i mig. Jag omfamnar ångesten, ångesten omfamnar mig, om och om igen. Några ångestdämpande, tårar och en biltur senare var vi tillbaka i casa Sandra y Lina.
Där satte vi oss ned alla fem för att avsluta kvällen med pumpapaj, kopp om kopp med te och helt samtal. Någonstans där, mitt i mellanrummet mellan livsvilja och livlöshet så fick jag själv gå in - helt oberoende av både viljan och oviljan. Och jag fick en så fruktansvärt vacker kväll. Jag fick för några timmar sätta min ångest och smärta i skam för vad den gör emot mig, fick visa den att när jag lever så lever jag.

Att sedan tacka livet för att jag orkade promenera sista biten hem, tacka armarna för att de orkade att bädda sängen och borsta tänderna, tacka kroppen för att den orkade ta trappan ned för att göra kvällsmat. Att tacka livet för att jag ändå för en kväll älskade mig själv så radikalt att jag gjorde de mest banala och livsnödvändiga sakerna. Det är inget min mamma kommer skryta över med sina jobbarkompisar. När de berättar om deras döttrar som har tagit sin in på någon högt kvalificerad högskola så kommer inte min mamma stolt att kontra med "men min Hanna, HON borstade tänderna igår, och jag tror att jag hörde en antydan till att hon vek sin tvätt också!! Den du". Mitt liv kanske aldrig kommer att bli som jag en gång föreställde mig, men jag lever och jag låter alla de minsta av segrarna få prägla ett testamente. Ett testamente på att jag är här, jag har varit här och jag kommer att vara kvar här.

5 november 2017

Porträtt / P. Joelsson

Philip Joelsson
Canon EOS 700D + Canon EF 50/1,8 II
SparaSpara

4 november 2017

Lördagslista

Lördag fastän det känns som söndag, fast egentligen har hela den här höstlovs veckan känts som en enda utdragen lång söndag. En söndagförmiddag för att vara mer specifik. När man bara väntar på att den spontana överraskande glädjen ska knacka på eller den totalt förlamande ångesten. Men jag har haft ett lov åtminstone (tänkte skriva "ett bra lov" när jag insåg att jag bara ville skriva det för sakens skull, när det egentligen inte reflekterar verkligheten alls. Men ett lov har jag haft).
Jag lyssnar: just nu på min höstspellista, vilket är nummer fem sedan 2012. Musik som jag har ägnat mer tid åt i dit sista är Coldplays gamla album, Noah Gundersen, instrumental lovsång (ping tack Paulina för listan!!), Tash Sultana och Den du elsker av Marie Hognestad.
Jag läser: Gud i tyst läge av Pete Greig, förmodligen det mest givande jag läst på år. Även Just Kids av Patti Smith, Ödehuset av William Paul Young och Roxanne Gays I vilt tillstånd. Läser också en del kurslitteratur som för närvarande inte är så hejdundrandes exotisk eller spännande.
Jag tittar: Just nu när jag är ledig så kollar jag om New Girl, för kanske fjärde (? ??) gången och faller i en djup förälskelse gång på gång. Har även kollat på To the Bone + I, Daniel Blake i veckan. Ska se en sista film ifrån min watchlist nu ikväll innan jag åker tillbaks till Rally och pausar ifrån film- och serietittande.
Jag funderar: På hur den kommande veckan kommer att fungera, om jag kommer få den att fungera, hur jag ska lyckas vara mer ensam (när man delar boende med 27 andra människor). Har också börjat fundera på framtiden för första gången på fyra år, jag har liksom alltid haft bibelskole-planen som kom efter gymnasiet, men börjar inse nu att jag inte har någon plan efter det. Antingen är det jättepositivt eller raka motsatsen. Hoppas på det förstnämnda.
Jag känner: Mig just nu för tillfället väldigt, väldigt liten. Glömsk. Förvirrad, ledsen och besviken. Med betoning på de sistnämnda. Jag har inte satt upp stora gigantiska megaförväntningar på livet just nu, men det hade vart fint med lite medvind. Men jag känner mig också fin och bekväm i mina nya bågar.
Jag hoppas: Hoppas, ber, ger allt jag har för att sätta min tilltro på att den nya medicinen som jag börjat med ska fungera, den måste fungera. Jag hoppas även på sol, på dimmiga morgnar, ljumma kvällar, brutala sanningar, billiga clementiner och äkta hjärtan. Och inte minst att mina växter nere på skolan ska ha överlevt veckan. 

24 oktober 2017

Ur min anteckningsbok del 16

Sitter på badrumsgolvet och tänker över det hela, tänker på hela året som gått. Flashbacks. Om och om och om igen, torterar mitt minne och får nostalgin att verka som en god vän. Insisterar på att det var bättre förr. Insisterar på att det var värre förr. Blundar och försvinner ett tag, minnet plockar upp fragment som jag inte ens mindes fanns. Vrider och vänder på dem en stund som om de vore gamla polaroider, så lätta att riva itu. Öppnar ögonen och inser att jag har hållit andan hela den här tiden. Det gör inget egentligen, kroppen klarar av att hålla andan i upp till sex minuter.
Plockar upp min mobil och bläddrar igenom alla bilder jag någonsin tagit. Kollrar bort det jag inte vill minnas, raderar bild efter bild. Råkar hamna på en bild där jag ser en flicka som gråter. Det är bara hon med på bilden och hon sitter på en brygga så det kan inte vara någon annan än henne som tog bilden. Ändå kan jag inte förstå att det är jag. Säger till henne att hon har pratat för högt, att det är min tur att prata nu. Att det är min tur nu att säga mitt, att det är min tur att ge liv till alla meningar jag har struntat i. Det är min tur att leva nu.
SparaSpara

23 oktober 2017

Jag ska fortfarande skapa liv

Klockan är 06:41 när hon kliver in i rummet. Jag sitter på golvet framför spegeln, plattången vilandes framför mina fötter bredvid den stora monsteran. Sitter med benen i kors, omfamnar mig själv. Hon ler när hon ser mig och jag skiner upp som ett litet barn. "Jag tog mig upp idag", säger jag medan ansiktet spricker upp i ett nervkittlande leende. Hon ger ifrån sig ett glädjetjut, hon berättar hur stolt hon är över mig och på något sätt är den här stunden, just den här stunden, en av dem största segrarna som har skrivits i alla historieböcker. 

För en morgon, om det så bara är idag, så har inte kyrkogården någon plats i mina lungor. Den håller mig inte gisslan i sängen, i mörkret. Idag är jag starkare än den. Och inte idag, idag ska inte varje utandning präglas av förmultnad död och aska. Det ska inte längre vara nattsvart mörker. Inte idag, och om det så bara är för en dag så är jag så otroligt lycklig över att jag får just den här dagen - den här morgonen. Jag begär inte mycket mer. En hoppfull stund, en strimma ljus, en glimt av himmelen på jorden in i kyrkogården, tar in det till min skelettförsjunkna stad som jag villa kalla för kropp och jag ska skriva dagens ljus över alla stenar. 

Jag ska skriva så många dikter,
jag ska rista in dem alla på varenda sten jag passerar. 
Jag ska komponera så många sånger,
jag vet inte hur man gör men jag ska hitta någon som kan det och jag ska spela dem om och om igen. 
Jag ska skulptera och forma tills knogarna blöder,
tills det är den enda färgen jag kan använda. 
Jag ska riva loss alla vissna rankor av klängväxter
och jag ska skrika tills alla fåglar vaknar upp ur sin vinterdvala. 
Jag ska skapa liv, om det så fick kosta att jag nästan miste ett;

så ska jag fortfarande skapa liv.
SparaSpara